Tommy Pettersson har i flera insändare på SN:s debattsida ifrågasatt varför den offentliga sektorn idag gör av med 50% mer pengar än år 1980, omräknat till samma penningvärde och allt enligt statistik från SKL. Han menar att detta beror på en "slösa mentalitet" grundat i oengagerade chefer med lat personal i offentlig sektor. Det är inte bra alls i de, enligt mig få, fall det förekommer. Men finns det även andra förklaringar till kostnadsökningen? Har Tommy beaktat faktorer som stigande materiell välfärd, livsstilsfaktorer, medicinsk utveckling och demografi?

Beakta följande exempel på förändringar: Barnomsorgen idag omfattar i stort sett alla barn jämfört med var tredje barn år 1980. Gymnasieskolan har blivit tre år för alla, år 1980 gick bara hälften så länge. Stora kostnader för handikappreformen år 1994 som ger handikappade en chans till ett liv som de flesta andra. Den ständiga medicinska utvecklingen ger möjligheter att rädda liv som förr inte kunde räddas, men det kostar pengar i form av utrustning, personal och mediciner. År 1980 opererades 8000 personer för gråstarr, idag 80 000 personer årligen. Antal bytta höftleder har fördubblats. Möjligheterna till ett självständigt liv även för den som är ensamstående med barn har ökat. Lika så stöttning till utsatta barn och andra svaga människor. Vi har slutat institutionalisera människor och ger dem istället stora insatser i deras hemmiljö. Dessa är några exempel som alla ger en bättre livskvalité med störst förbättring för de som har det sämst.

Nästa del är de krav på utveckling av välfärdsområdet som vi medborgare har. Vi vet alla att det är dyrt att vara bra och ännu dyrare att vara bättre. Det är en ekvation som sällan går att bortse ifrån. SKL menar att prestationerna inom områdena barn & gamla ökat med 28% under tidsperioden 1980 till idag. Är det konstigt om kostnaderna ökat?

SKL menar att "Möjligheterna är stora att tolka statisktiken som man vill". Det är alldeles uppenbart att Tommy Pettersson har hittat sitt.