Försäkringskassan redovisar en kartläggning av försörjningsstöd efter avslutad period av sjukpenning. Det handlar om människor som haft sjukpenning i 180 dagar. Vad hände sen?

Enligt Försäkringskassan (FK) så har det inte blivit så många med försörjningsstöd, endast 2% uppger att de har ansökt om försörjnignsstöd. 2% alltså, till och med jag blev något förvånad över den summan. Men när jag efter en eller två minuter förstod hur undersökningen gjorts framträder en helt annan bild.

Försäkringskassan har låtit intervjua alla människor som under januari 2009 lämnade sjukpenningssystemet, ca 1500 personer. Man talar om avslutad och indragen sjukpenning. Avslutades gjorde 90% av ärendena och är sådana där ersättningen inte förlängs eftersom personen är frisk. 10% av ärendena fick så kallad indragen sjukpenning, alltså personer som inte anser sig kunna klara sig i arbete/arbetsmarknad utan vill fortsätta vara sjukskrivna.

Min tilltro till människan säger att det är ett fåtal som av egen lust eller lathet låter bli att arbeta och söker försörjningsstöd istället. Skilnaden i inkomst mot att arbeta är enorm, där finns en stor drivkraft till arbete enligt min uppfattning. FK säger ingenting om detta i sin utredning men vad jag tror är att de 2% som sökt försörjningsstöd till hög grad går att finna bland de som fått sjukpenningen indragen mot sin vilja. Varför jag tror så? Jo, varför skulle någon gå med frivilligt på att få sin sjukpenning indragen för att istället söka försörjningsstöd?

Förhoppningsvis har vi inom sjukförsäkringen alltid haft människor som tillfrisknat och återgått till sitt arbete. Utredningen säger ingenting om hur det har sett ut med detta tidigare. Om min teori stämmer, att försörjningsstödsansökningarna går att återfinna bland de 10% som mot sin vilja fått sjukpenningen indragen innebär det att 20% av dessa personer tvingats till försörjningsstöd som enda inkomst.

Hur ser det då ut med mörkertal i utredningen? FK uppger att det är 3% som är sjukskrivna utan ersättning från FK. 2% av dessa återfinns alltså i form av ansökningar om försörjningsstöd. Vart är den sista procenten? Återigen antar jag att ingen frivilligt går från sjukpenning till att vara sjukskriven utan sjukpenning. Därmed återfinns även den sista procenten bland de 10% som slängs ur systemet mot sin vilja. Här tror jag att man kan återfinna dessa personer som försörjda av sin familj i form av man eller fru med inkomst. Försörjningsstödets nivå är nämligen så låg att många inser att det är lönlöst att ens ansöka om det.

Min tolkning av detta är att vi kan räkna med att ungefär 30% av de som ställs utanför systemet återfinns på våra socialkontor runt om i landet alternativt som sjuka hemma fruar/män som försörjs av sin partner.

Försäkringskassans statistik ser bra ut på ytan
Penetreras den framträder en helt annan bild...

Har Försäkringskassan gjort detta medvetet? För mig är det inte det minsta instressant att veta vad som händer när en sjukskrivningsperiod avslutas. Om personen, läkare och FK anser att personen är frisk spelar det ingen större roll om personen återgår till sitt arbete eller om personen blir arbetssökande osv. Det som är intressant är vad som händer med dessa individer där läkare och individ anser att personen ska vara sjukskriven medans FK anser att personen kan arbeta. Jag tror min tolkning ovan, är mer överensstämmande med sanningen än vad FK:s genomsnittliga statistik är.

Tommy Pettersson har i flera insändare på SN:s debattsida ifrågasatt varför den offentliga sektorn idag gör av med 50% mer pengar än år 1980, omräknat till samma penningvärde och allt enligt statistik från SKL. Han menar att detta beror på en "slösa mentalitet" grundat i oengagerade chefer med lat personal i offentlig sektor. Det är inte bra alls i de, enligt mig få, fall det förekommer. Men finns det även andra förklaringar till kostnadsökningen? Har Tommy beaktat faktorer som stigande materiell välfärd, livsstilsfaktorer, medicinsk utveckling och demografi?

Beakta följande exempel på förändringar: Barnomsorgen idag omfattar i stort sett alla barn jämfört med var tredje barn år 1980. Gymnasieskolan har blivit tre år för alla, år 1980 gick bara hälften så länge. Stora kostnader för handikappreformen år 1994 som ger handikappade en chans till ett liv som de flesta andra. Den ständiga medicinska utvecklingen ger möjligheter att rädda liv som förr inte kunde räddas, men det kostar pengar i form av utrustning, personal och mediciner. År 1980 opererades 8000 personer för gråstarr, idag 80 000 personer årligen. Antal bytta höftleder har fördubblats. Möjligheterna till ett självständigt liv även för den som är ensamstående med barn har ökat. Lika så stöttning till utsatta barn och andra svaga människor. Vi har slutat institutionalisera människor och ger dem istället stora insatser i deras hemmiljö. Dessa är några exempel som alla ger en bättre livskvalité med störst förbättring för de som har det sämst.

Nästa del är de krav på utveckling av välfärdsområdet som vi medborgare har. Vi vet alla att det är dyrt att vara bra och ännu dyrare att vara bättre. Det är en ekvation som sällan går att bortse ifrån. SKL menar att prestationerna inom områdena barn & gamla ökat med 28% under tidsperioden 1980 till idag. Är det konstigt om kostnaderna ökat?

SKL menar att "Möjligheterna är stora att tolka statisktiken som man vill". Det är alldeles uppenbart att Tommy Pettersson har hittat sitt.

Alliansens politik går i mångt och mycket ut på att sänka skatten för de som arbetar och lämna alla med olika former av pension, sjukpengar och a-kassa utanför. Detta ska skapa en vilja att arbete, menar Alliansen. Hur tänker de då? I min värld finns en moral, jag vill arbeta för att göra rätt för mig och för att tjäna pengar som jag kan leva gott på. Har Alliansen fel eller gäller denna moral bara mig? Eller är det så att det är fel på alla som inte arbetar? Just det, en folkpartist sa för en tid sedan att "alla som inte arbetar är lata" eller något liknande! Ni förstår ju alla hur jag tänker, ska försöka ge en bild av mitt resonemang och spräcka denna idé om lata bidragstagare. Men först vill jag påpeka att jag inte ser ner på någon, alla är lika värda som människor och inga personer i någon grupp kan dras över en kant eller stoppas i ett fack. Nedanstående är ett resonemang om hur det ser ut och har inget att göra med individerna som sådana. Ok? Bra!

Alliansen delar i stort sett in oss människor i två grupper. De som är yrkesverksamma i en och resten i en annan. Att ge den som arbetar mindre skatt, ska ge mer pengar i plånboken. Det ska löna sig att arbeta och kosta att vara utanför arbetsmarknaden.

Jag skulle vilja dela in oss i fler grupper. De som arbetar, pensionärer, lång respektive korttidssjuka, arbetssökande och så har vi en grupp som står utanför allt och lever på vårt lägsta existensminimum. Vi behöver dela in oss i grupper, inte för att se ner på varandra utan för att identifiera problem och ge respektive människa rätt hjälp vid rätt tid.  Alliansens medicin till de sjuka är att försämra deras inkomster, både genom skatter och ersättningsnivåer. Det mest spännande är att de tror samma medicin fungerar på arbetslösa och hör och häpna även på pensionärer!

I mitt arbete träffar jag dagligen människor som behöver hjälp med Ekonomiskt bistånd för att klara sin försörjning, människor som står utan inkomster till sin försörjning. Idag blir det allt vanligare att människor som i vanliga fall skulle klara sig själva tvingas be socialen om hjälp på grund av flera månader långa handläggningstider hos Försäkringskassan och A-kassorna. Jag ser många förtvivlade människor som gör vad som helst för att få ett arbete. Människor som saknar gemenskapen och tillhörigheten som ett arbete ger.

Jag vill heller inte dölja ett faktum. Självklart möter jag också dem som troligen har slagit sig till ro och inte är så intresserade av arbete. De har hittat annat att sysselsätta sig med och vill kanske inte arbeta. Dock märks det ingen som helst skilnad på dessa människor efter Alliansens skattesänkningar. När man pratar lön och annat med dessa människor är skatten helt ovesäntlig. Hur som helst är dessa människor också en grupp som är väldigt liten i förhållande till de som får bidrag och vill arbeta.

Hur ska man då angripa problemet med människor som är nöjda med att leva på bidrag? Människor som kanske svartarbetar eller helt enkelt är nöjd med nivån på bidragen. Självklart fungerar det inte att som Alliansen sänka skatten för de som arbetar idag. Det är som om en jägare skulle skjuta bredvid älgen och hoppas att älgen dör av rädsla. Eller som att ge en liten slant åt alla nykterister och hoppas att de alkoholberoende slutar dricka. 

Insatserna måste självklart vara riktade mot de grupper som det handlar om och då inte mot hela gruppen utan mot dessa individer. Det är en av mina uppgifter som tjänsteman och handläggare av välfärdssystemet, att identifiera och särskilja dem som nyttjar systemet från dem som utnyttjar det. Det är en viktig skillnad i dessa ord, nyttja och utnyttja. Det handlar om personaltäthet för att tid ska finnas att förebygga och upptäcka fusk. Det handlar om att underlätta kontroll mellan systemen. Det handlar om att ge handläggare möjligheter att ställa krav på den enskilde individen om exempelvis sysselsättning vid bistånd som försörjningsstöd och a-kassa.

Skatten ska enligt min åsikt vara lika för alla. Det är löner relaterat till ersättningsnivåer som ska diffrentiera lön för arbetsinsats från bidrag genom välfärdssystemen. Det finns också en pedagogik i det hela. Det verkar inte som om Alliansen tänkt alls på det. Idag ger en krona från lön respektive välfärdssystemet olika summor kvar efter skatteavdrag. Om Alliansen vill stå för att ökade skillnader mellan lön och bidrag ökar viljan att arbeta, varför sänker man inte istället nivån på bidragen istället för att ändra skatten? Det skulle ge en mycket tydligare signal till de som Alliansen menar "lata bidragstagarna". 

Det finns kanske en förklaring till Alliansens skattesänkningar som ligger långt bortom det som syns vid första anblicken. En sänkt ersättnignsnivå ger inget i höginkomsttagarens ficka, vilket skattesänkningen ger. Att det sedan drabbar de som nyttjar våra välfärdssystem och inte på något sätt påverkar de som uttnyttjar systemen betyder mindre för Alliansen.